Jag brukar alltid låta dräktiga honor flytta in i en honflock så snart jag konstaterat dräktigheten. Det brukar vara i vecka 6-7 sen flyttar jag inte på henne utan hon får gå där minst tills ungarna är flyttklara.

Jag ser mest fördelar med den metoden. Jag inbillar mig att det är bra för ungarnas sociala utveckling att växa upp i flock tillsammans med fler vuxna marsvin. Precis som jag tycker att det är viktigt för småhanarna att flytta ihop med en vuxen hane som uppfosterare.  Jag tycker också att det är viktigt att dräktiga honor har stor bur att röra sig i så de är i god form inför födsaeln och de sista jobbiga dräktighetsveckorna. Hemma hos oss är det flockburarna som är tillräckligt stora för att ge honorn den motion som jag tycker att de behöver. Det brukar fungera utmärkt med denna metod.

Nackdelarna är förståss att honan är mer utsatt för andra marsvins nycker. Det måste ju fungera i gruppen så den dräktiga honan känner sig trygg. Det gör det nästan alltid så det har inte varit något problem här. Andra nackelar kan väl vara att man göder fel marsvin, en digivande hon måste ju ha massor av mat och det kan leda till att endel burkompsaar av bara farten lägger på sig för mycket. Annars ser jag inga problem med detta och kommer nog att fortsätta enligt samma metod.

Tack för svar! Det att burkamraterna blir lite runda var ngt som kom upp. Det känns mest naturligt för dem att vara i sin flock. Händer det aldrig att det blirdiskussion marsvinen emellan om ungarna?

En annan sak vi pratade om… Man ska ju inte utsätta en dräktig hona för stress, men nog borde de vara ngt stresståliga? som tex att kunna gå med flera kamrater trots dera ev humör förändringar utan problem?

Jag håller väldig koll på mina honor när de går med hane (kollar dem för spår av parning minst en gång per dag). Om jag inte upptäcker en ny parning på honan inom lite drygt tre veckor så flyttar jag tillbaka henne till de andra honorna (jag i i dagsläget bara en grupp med honor). De allra flesta gångerna sammanfaller flytten inte med städdags så jag flyttar bara ner henne och det brukar inte vara några problem för mina töser.

De får bo i tjejburen (Billybokhylla, 200*80 cm) tills ungarna är födda. Om det är en liten kull med stora ungar och mamman är mammig av sig så får de fortsätta att bo där under uppväxten. Om det är en stor kull, små ungar och/eller en mamma som inte är speciellt mammig, eller när de andra honorna försöker stjäla ungarna och köra bort mamman (vilket har hänt här vid några tillfällen) så flyttar jag dem till en mindre bur (oftast 100*50). Bor de i lill-buren får de vara ute och springa en stund på golvet varje dag, från att de har börjat gå upp i vikt, och då oftast tillsammans med de andra honorna för att både ungarna och mamman ska få lite sällskap. När ungarna är några veckor gamla (när de ökar som de ska i vikt och har börjat äta vanlig mat ordentligt) så får de flytta tillbaka till stora buren och de andra honorna.

Nu har jag aldrig (har hänt en eller två gånger) mer än en hona dräktig åt gången, men om jag hade haft det så hade jag delat på flocken och buren. Jag vill inte ha två dräktiga honor tillsammans, främst för risken att de sätter igång varandra eller att de föder samtidigt och jag inte vet vilka ungar som hör till vilken hona. Jag skulle däremot gärna sätta ihop dem efter att alla ungar är födda om det inte skiljer så mycket i ålder på dem.

Vid några tillfällen har jag dräktiga honor tillsammans med bara en kompis, det har varit honor som inte blivit riktigt accepterade i flocken igen när hon kommit tillbaka eller honor som jag upplevt har blivit stressade över att bo i den stora buren/med de andra honorna.

Jag tycker att fördelarna är stora med att låta den dräktiga honan gå med flera honor på ett någorlunda stort utrymme. Hon har gott om vänner, hon blir stimulerad till att röra sig och hon har utrymme att göra det, det blir konkurrens om maten vilket stimulerar henne att äta. När ungarna föds kan det finnas någon hona som hjälper henne lite med tvättningen om det behövs, ungarna växer upp i en flock och får lära sig det sociala beteendet och de har gott om plats att undersöka och att leka på. Mamman har dessutom möjlighet att komma ifrån sina ungar lite om hon känner för det, utan att ungarna blir förtvivlade över att vara ensamma - finns alltid någon annan gris som tar sig an dem en stund, så länge de inte försöker att dia i alla fall ;-P

Att ha två honor som får ungar ungefär samtidigt och kunna ha de honorna och alla ungarna tillsammans måste vara det klart bästa när det fungerar, ungarna har två mammor att vända sig till för att äta, de har massor med kompisar att leka med och mammorna får lite avlastning. Det gäller väl kanske speciellt om en hona får en stor kull och den andra en liten, då är det verkligen kanon.

Jag har nog en väldigt harmonisk hongrupp, det är ytterst sällan gnabb hos dem, kan som sagt sätta ner nya djur där utan att det hände något mer än att de kommer fram och nosar på nykomlingen. Blir någon för närgången kan de så klart säga ifrån, men då går det djuret åt sidan och så är det bra, alltså ingen som svarar upp eller så.