Du har så väldigt höga krav på din djurhållning så när du hamnar i en svacka och ändå lyckas sköta djuren så att de har vad de behöver så behöver du absolut inte må dåligt för det! Din "låga" nivå är fortfarande relativt hög!

Kanske är det värt att bara acceptera att det går upp och ner och försöka hålla i minnet att när det känns tungt så kommer det snart att vända uppåt igen. Att bara hålla ut tills du märker att det börjar bli lite ljusare igen? Ja du har haft svackor förut, men glöm inte bort att du faktiskt tagit dig ur dem också.

Lyan… jag lider med dig…

Hur tror du det hade funkat om du hade ett markant lägre antal marsvin än du har nu? Tror du att du hade kunnat nå upp till dina krav på dig själv om du hade 10 marsvin? Hade du orkat igenom även dessa dalarna?

Jag tror… utan att vara elak, att du skulle behöva dra ner på antalet marsvin ganska ordentligt. Jag vet att det kanske känns jättejobbigt för dig att jag säger detta, men jag tycker inte om att höra att du straffar dig själv så mycket pga att du inte kan hålla de kraven på dig själv som du önskar.

Detta kommer inte vara din sista dal. Jag känner mig taskig som säger det, men jag vet ju hur du lever, jag talar med egen erfarenhet. Du kommer klara dig igenom denna perioden, och finna ork och lycka igen. Men under hela den bra perioden kommer rädslan över när nästa dal ska komma ligga över dig. Och trots att man vet att den kommer komma är man alltid lika oförberedd för när det väl ska ske, och som en smäll på käften ligger man sedan handlös och gråter över de kraven man återigen ställer på sig själv men inte lyckas hålla just då.

Jag vet vad djuren betyder för dig, jag vet att du kämpar baken av dig för att de ska må bra. Du lägger hutlösa pengar på veterinärsbesök bara för att få veta hur det ligger till med dina grisar, på röntgen och tester, för att vara beredd när det väl är dags för satinsjukan att slå till. Jag har aldrig sett på maken ett sådant engagemang för att marsvinen ska må bra. Och trots din usla inkomst är det djuren som får sitt först, innan Lyan.

Djuren kommer alltid först, Lyan kommer sist. Det funkar inte. Du måste må bra för att djuren ska må bra.

Som jag ser det måste du antingen sänka dina krav på dig själv drastiskt alternativt minska ner på antalet marsvin drastiskt. Du kan inte fortsätta straffa dig själv för att du inte orkar. Hur ska du orka älska marsvinen när du inte orkar älska livet. Det går inte.

Kan jag göra något, kan jag hjälpa dig på något sätt?

Jag håller med i det som Eulwen och _Charlie skriver, och det är förstås väldigt svårt att ta till sig de positiva och stöttande orden när man själv upplever att de inte stämmer överrens med ens egna syn.

Jag känner dig inte personligen, så jag vet inte varför du mår som du gör. Alla har vi vårt bagage som titt som tätt jagar ikapp oss, medan man ibland tvingas leva mitt i det jobbiga :/ Jag hoppas dock att det inom en snar framtid ordnar sig eller åtminstone blir bättre, jag har mått väldigt dåligt själv och känner absolut igen känslan av att inte orka med någonting utöver det som måste göras - och knappt det.

Kram.

Fast om jag jämför med många andra så ligger jag definitivt inte högt i att ta hand om dem bra. Andra ger massor av olika mat flera gånger om dagen, har dem ute så de kan springa, massa inredning, mysgrejer, aktivering, kel osv. Mina har visserligen stora burar men även det blir tråkigt i längden när de inte får vara ute och springa. Just nu har de bara hus och hö i princip och innan idag har de bara haft hö i över en vecka eftersom jag inte har fått tummen ur att virkona husen och ställa in dem.

Yohnny och Yokan sköts nästan ännu sämre. Eftersom jag har spån och mat nere hos de andra så glömmer jag att ta med mig upp hela tiden så deras bur kan ibland bli alldeles för skitig och även om de får mer varierad grönsaksdiet så blir det mycket sallad, gurka och äpple istället för vitkål och morötter. Hö har de dock alltid. Deras klor kan också bli för långa för jag har inget schema till dem så som jag har till de andra.

Jag vill ha färre djur. Som det ser ut nu så tar det jättelång tid om jag ska ta upp alla varje dag och istället för att bara ta upp någon så blir det att jag tar upp ingen. Om de är färre så kan jag ta upp alla på en dag utan att behöva lägga timmar.

Yohnny och Yokan kommer att kastreras och säljas. De har ju egentligen varit till salu nästan hela sitt liv men jag har inte orkat ta tag i att verkligen få dem sålda. Jag är också orolig över att de rykar ihop om de byter hem, eller om de säljs var för sig så kanske jag får tillbaka dem och måste då skaffa nya kompisar till dem så det blir ännu fler djur. Om jag kastrerar dem så är det inga problem om de kommer tillbaka för då kan jag alltid sätta dem med en hona.

De andra kommer jag inte sätta till salu utan det är om Just Det Hemmet för Just Det Djuret dyker upp. I den kategorin finns Vida, Rosa, Lisen och ev. någon mer beroende på vad för hem som kan dyka upp. Eftersom planen är att fortsätta avla i framtiden så vill jag absolut inte sälja bara för att ta nya ungar sedan! Det är dels därför jag valde att behålla pojkbebisarna för då kan jag vänta flera år innan jag avlar på dem. Jag kommer troligen missa min drömhona men det kommer flera chanser (här har jag kommit långt! För bara något år sedan hade jag inte tänkt så ett dugg!)

Sedan har jag ju ett helt gäng tanter som tyvärr börjar tackla av så troligen kommer antalet att minska på naturlig väg också :-(

Ett stort problem är att för varje svacka så ger jag upp lite mer. Själva måendet är mycket bättre (läs inte självmordsbenägen längre) sedan jag fick rätt diagnos (bipolär) men det går inte att hitta någon medicinering som funkar ordentligt och när till och med läkaren står handfallen så känns det väldigt hopplöst. Jag är ingen stark människa, alla tror det men det är jag inte :-(

Byt läkare Emmy! Hitta någon som e specialiserad på Bipolärt.

Mitt ex testade 21 olika sorters mediciner till han hittade en som passade honom men därtill måste du ha en stabilisator-medicin! Den e jätteviktig!

Önskar att jag bodde närmre dig så hade jag kunnat komma å hjälpa till med marsvinen.

Styrkekramar! Skriv här eller på Facebook om du vill prata lite ❤️

"Inte stark"?? Du måste skämta!! Tycker bara som ett litet exempel att du visar en enorm styrka & mycke  mod som berättar öppet om dejsjälv här & erkänner dina tillkortakommanden. De hade de flesta inte vågat

Har du testat litium? Är oxå bipolär & litium is the shit!

Styrka & solsken

#5 Är nog snart uppe i så många mediciner jag också :-/ Äter nu en blandning av 4st och det är det som har funkat bäst men nu har jag varit tvungen att sänka en pga biverkningarna och det var då det rasade. Äter två stabiliserare (eller hur sjutton skriver man :-P). Fick dock tips på några till i en annan tråd så ska ta upp det med min läkare på onsdag. Vill helst inte byta läkare då hon har följt mig hela vägen men ska kanske att hitta en som är mer specialiserad också.

Avstånd är ett jäkla skit :-/

#6 Fast det är skillnad på styrka och styrka. Om jag råkar ut för något så ger jag upp nästan direkt om jag har ett val.

Litium har jag inte testat. Dels har jag i princip bara depressioner med korta korta hypomana perioder och dels är den för farlig när jag har varit självmordsbenägen.

Tack alla för alla kramar och pepp! Och #1#2 och #3 också! #1 och #2 er svarade jag allmänt i #4

Ha inte dåligt samvete, jag är övertygad om att djuren känner av hur du mår och de förstår! De har ju rent, mat och sällskap av varandra :)

#7 Min sjukdom, typ 2, har yttrat sej exakt som du beskriver. Ja testade oxå ett än olika mediciner men fick massa biverkningar eller så funkade dom helt enkelt inte. Sen ja började käka litionit för knappt 10 år sen har jag inte haft ett enda skov. Funkar helt sjukt bra  :-D

#8 Jo får hoppas det. Tror egentligen inte att de saknar att vara uppe i famnen alls men det är så lätt att missa att någon inte mår bra när man inte känner på dem. Fast Spike saknar verkligen kontakt, har nog mest dåligt samvete för honom och hunden. Spike sitter ju ensam så då blir min kontakt jätteviktig för honom, men imorgon ska jag boka kastreringstid till honom så snart kommer han få en egen flock med flickor :-D

#9 Typ 2 har jag också. Har varit deprimerad nästan konstant under många många år tills jag började med lamictal, det är den enda som har kunnat häva depressionen. Men den slänger också in mig i hypomana perioder om jag inte passar mig :-/ Vi har pratat om litium men jag har inte vågat eftersom den är så lätt att överdosera till farliga nivåer.

Vad skönt att du har hittat något som funkar :-D

Massor av styrkekramar till dig! Jag har det inte lika jobbigt som du, men går på antidepressiva och har också varit själmordsbenägen (förnekade det innan, men det märker jag tydligt nu 1år med medicinering att jag var…), så jag vet lite hur det känns att falla i svackor en länge period och bara inte kunna ta sig upp. Känns som man sitter fast. Hoppas verkligen att du kommer bli bättre! Jag tycker verkligen att det är sååå hemskt med folk som mår psykiskt dåligt! Finns nästan inget värre!

#10 Får du Citalopram? Om inte, be läkaren om det!

#11 Tack. Just det där att inte kunna är det många som inte förstår, att det inte funkar att motionera, lägga om hur man tänker osv.

#12 Just citalopram har jag inte provat men eftersom det inte är seratoninbrist jag har så känns det onödigt att prova ännu en som är för det.

#13 Nej, det är svårt att riktigt förstå sådant om man inte varit med om samma sak själv.

#13 Läste att andra med bipolär testade just citalopram och det funkade relativt bra.

Okej, jag vet tyvärr inte så mycket om bipolär, jag fick serotoninbrist pga kraftig viktminskning från 50 kg till 38 kg. Så jag var deppig konstant och så innhelvetes förbannad. Efter några månader så var tillståndet mycket bättre eftersom jag testade citalopram, får även gå på det idag.  Har du fått lugnande medicin?

Du är ingen dålig matte Lyan! En av de bästa jag vet. Hur många marsvin har så stort som dina? Eller en matte som lägger ned så mycket energi och tankeomsorg?

Du mår inte bra just nu jag kan inte mycket om sjukdomar och mediciner men jag tror och vet att du kommer igen. Just nu orkar du inte mer än det nödvändiga så låt det vara så ett tag. Djuren har det de måste ha och det räcker just nu. När matte är tillbaka  med sin rätta energi får de mer igen.

Tänker på dig.

Ta dej en funderare igen! Jag har oxå testat massa olika preparat varav inget funkade spec bra. Tänk på att de finns MASSOR av fördomar om litium, kanske för att de e ett så gammalt & oglamoröst preparat, kanske för att de förknippas med bipolär sjukdom = "världens undergång". Folk säjer att man blir beroende (lögn), att man år upp i vikt (lögn lögn lögn) mm mm. Man stegar upp dosen tills man hamnar på rätt nivå, så jag tror inte du behöver vara rädd för överdosering.

För mej va de de bästa som kunde hända. Jag har inte haft några som helst biverkningar under de ca tio år ja tait litionit, utom att jag dricker mer vatten. Däremot har jag fått ett nytt liv utan vidriga depressioner, utan hypomani & jag lovar - jag är såååå glad!

Jag har också dagar när jag inte orkar mer än bara vila. Du är ingen dålig matte. Djuren klarar sig. Bara de får sin mat och sitt hö. De har ju varandra.

Visst får man dåligt samvete om man inte ger dem tillräckligt med uppmärksamhet under en dag. Men det är ingen fara. Jag försöker ge dem massor med uppmärksamhet men som sagt vissa dagar blir de färre.

#15 Ok, har som sagt testat både SSRI och SNRI utan resultat. Skönt att det funkade för dig :-D

Har inget lugnande just nu då ångesten för det mesta håller sig acceptabel.

#16 Fast tankeomsorg sköter inte djuren :-( Hade det gjort det så hade mina haft ett paradis :-P Men eftersom jag aldrig får tummen ur så kan jag bli sittande vid datorn, ett pussel eller en bok i timmar och hela tiden tänka att efter nästa tråd/bit/sida ska jag sätta fart men det händer aldrig något.

Det känns dock skönt att slippa bekymra mig för att de inte har plats att röra på sig iallafall.

#17 Anledningen till att jag inte vågar är för att jag har varit självmordsbenägen och ibland har väldigt svårt att tygla min impulsivitet. Är rädd att göra något dumt

Åh jag förstår… Förlåt mej för att jag e så trög…  :´-( Jo jag har varit där oxå, innan jag fick dianos..

#20 Ingen fara! :-) Förhoppningsvis så kanske jag kan testa i framtiden, hade varit väldigt skönt att slippa allt hattande som det är nu med höja, sänka byta osv.

Just nu mår jag faktiskt lite bättre :-D Brukar bli så när tårarna väl tar slut, troligen släpper en massa spänningar. Har suttit en timme nere hos marsvinen och lyssnat när de har tuggat kligröt, så mysigt. Fattar inte att det ska vara så svårt att ha det så mysigt hos dem varje dag :-(

Jag vill bara sticka in huvudet i tråden och skicka dig en stor kram Lyan, kloka föregående talare har egentligen redan sagt allt det jag vill säga till dig.

Marsvinen klarar sig alltid sålänge de har mat och varandra, stressa inte upp dig över att de kanske inte får lika mycket tid som de brukar. Dessutom har ju dina djur väldigt stora ytor jämfört med vad många andra kan ge sina djur, bara det gör dem till stimulerade och glada marsvin. Nu ska du koncentrera dig på just Dig Själv och att må bättre.

Vi känner inte varandra, men jag läser ofta vad du skriver i trådarna.

Du är en mycket modig tjej, som vågar berätta.🌺 Som du ser i tråden är du inte ensam.

Kräv inte så mycket av dig själv just nu!

MiF framstår ibland för mig som Vi Föräldrar (fast det blir "Vi marsvinsmattar och hussar"). I Vi föräldrar finns det inte en osminkad mamma, inga vällingfläckade t-shirtar, inte en enda som tappar tålamodet och gormar åt sitt barn. Alla ser perfekta och lyckliga ut. Nästan alla jobbar heltid, ammar heltid och bestiger Kebnekaise med barnet lyckligt leende i en bärmes på ryggen.

Okay; jag  utrycker mig lite skruvat - jag tar i och raljerar. Men jag tror att du förstår vad jag menar. (?) Du är inte ensam om att fallera som marsvinsmatte ibland. Vi andra vågar bara inte skriva om det i trådarna.

Tror att du får många att bli lättade. Jag tror att fler än jag tänker; "Kan en så ambitiös marsvinsägare som Lyan ha en svacka, så är jag inte heller så dålig."

Har du någon du kan prata förtroligt med, där i din närhet; en trygg person som du kan tömma ur dina känslor och tankar hos? Jag tänker på en förälder, ett syskon eller en riktigt nära vän?

Kanske kan du överväga att prata med ett proffs? Mediciner kan hjälpa, men de tar bara bort symptomen (kan vara nog så skönt). Botar i egentlig mening gör inte tabletterna. 

Det finns också en intresseförening som heter Balans (tror det är så de kallar sig) för de med olika bipolära varianter. Flera av de mest kreativa och känslovarma människor jag mött har fått just den diagnosen.

Ibland blir livet helt enkelt för mycket för en. Är inget konstigt - vi gör alla visiter i mörkret. Ditt mod, din styrka och självinsikt kommer att ta dig ur detta. Det är jag säker på. Det vet dina marsvin också. De blir så bra skötta som du klarar just nu. Och de begär inte mer av dig. Du behöver inte begära mer av dig själv heller just nu. För varken marsvinen eller någon av de andra som skrivit här i tråden har fel. 

Kram från tanten, som ibland lägger näsan i blöt!

 PS. Säg till om du vill att jag låter bli! DS

Det mesta är redan sagt, så jag tänker bara smyga in här för att skicka en massa styrkekramar! Vi andra tycker i alla fall att du fortfarande är en bra matte även om du kanske inte håller med om det just nu. :-)

#23 Du skriver alltid så snällt till alla så du får lägga näsan i blöt hur mycket du vill!

Mm, får hoppas att det är lite så och om jag kan få någon att må bättre så blir jag glad. Som ni alla säger så lider ju inte marsvinen men ändå.

Vänner har jag i princip inga och nu är det dessutom strul med pojkvännen så känner mig väldigt ensam just nu men jag har mamma och mormor som alltid ställer upp <3

Jag går till min läkare en gång i veckan och pratar men efter igår så tror jag att hon har gett upp för hon lyssnade inte ens när jag tog upp om att ändra medicineringen. Ska försöka få en tid till läkaren som satte diagnosen, tyckte om honom på en gång. Jag har gått hos min vanliga läkare i flera år och hon har verkligen hjälpt mig att lära känna mig själv och hitta verktyg till att fungera i vardagen men jag tror inte jag kan komma längre hos henne eftersom det verkar som att hon har kört fast.

Jag tror inte att jag kan komma så mycket längre bara genom att tänka annorlunda osv. Det är så extremt stor skillnad på hur jag reagerar beroende på hur jag mår i grunden och om jag mår bra så fixar jag det mesta medans det räcker med att jag tappar något för att bryta ihop om jag mår dåligt. Det är därför jag är så "fixerad" vid medicinen för om bara medicnen funkar så funkar jag också.

Fördelen med att det har varit så himla mycket sista tiden är att när det kommer till en viss gräns så lyckas jag äntligen stänga av tankekaoset i huvudet, när det blir så mycket att det helt enkelt inte går att tänka alls.

Hjälp vilket babbel :-/

#18 #22 #24 Tack för stödet!

Nu varken orkar eller vill jag mer. Är det någon som vill ha marsvinen? Ping är jag för självisk för att lämna bort ännu

Lyan!

Jag skriver ett PM. Läs det NU!

Ge inte upp! Skickar massa styrketankar & kramar. De blir bättre, de kommer att vända, de vet du. Ibland får man bara härda ut tills de vänder…

❤️

Ta hand om dig❤️

Har följt denna tråden men inte riktigt vetat vad jag kan tillägga. Du har fått så mycket fint stöd från alla! Men i slutändan är det du som avgör bäst vad som är rätt att göra just nu. Att dra ner lite på antalet små grisar kanske är det rätta om du känner att du inte klarar av att vara den toppenmatte du egentligen är. Djuren kanske inte lider av att du inte ger dem så mycket personlig tid du vill, men du lider av att känna att du inte räcker till, och det är anledning nog till att dra ner lite. Jag gissar att du inte har någon närastående som har möjlighet att hjälpa dig med de små dagligen. Men du kanske kan hitta någon/några som är redo att ta hand om dem en tid framöver, om du tror att du skulle kunna få ordning på dig snart nog att kunna ta hand om alla djur igen, men som kan behålla dem om det visar sig vara svårt att få allt med mediciner och sånt att stämma.

Hoppas verkligen att du mår bättre snart! Och se det inte som ett misslyckande om du måste lämna bort några av dina små. Att ta hand om sig själv är inte att ge upp!

❤️

Tack <3

#30 Mamma kan hjälpa mig med dem om de blir färre, hon vågar inte ta ansvar för dem när de är så många. Jo, det kan nog stämma som du säger, att jag lider mest av att inte orka ta hand om dem som jag vill. Marsvinen är väl egentligen nöjda bara de får käk och rena burar.

Är fortfarande världens berogochdalbana från förtvivlan till jätteglad (som på utställningen i lördags :-D) till förtvivlan igen men mår lite bättre iallafall :-) Höjde den ena medicinen rejält (inte bra egentligen :-/) så nu är "faran" över för ett tag. Jag vet att det kommer tillbaka så får försöka få ordning på så mycket som möjligt innan dess.

Ellen och Vida har flyttat och Rosa letar transport. Hade helst velat "bli av med" Lisen också men det verkar som att hon har fått starr :-( Vet inte vad som kan vara bäst för henne, att bo kvar i en stor flock eller att flytta till en liten med kanske bara en eller två kompisar?

Jag vet att jag gör rätt som minskar ner men det har verkligen inte varit något lätt beslut! Inte blir det lättare av att det finns folk som med vett och vilje försöker ge mig dåligt samvete för att jag säljer dem :-(

Dovv fick ju som ett körsbärsöga och när vi var inne hos vet. så sa de att det måste opereras (vilket jag egentligen redan visste) och att operationen skulle kosta 3500kr! (efter att de hade dragit av 1000kr rabatt!). Snacka om att jag kände mig som världens uslaste matte som inte hade de pengarna :-( Mamma tyckte att jag skulle ta bort henne men det fanns inte på världskartan, hade aldrig kunnat förlåta mig då! Dovv är dessutom den som betyder allra mest för mig. Ringde runt till lite olika veterinärer och hade sådan tur att en ögonspeciallist inte ville ha mer än 1000-1500kr för att operera henne. Ännu mer tur hade jag (och Dovv!) att det helt har gått tillbaka! Det trodde jag aldrig med tanke på hur illa det var ett tag.

 Ibland går saker precis som de ska gå: alldeles av sig själv. Nu kan du använda de där pengarna till något bra åt dig själv. Fast du tar dem bergis till marsvinen i a f. 😉

Att betala mycket pengar för en operation är aldrig kul. Nu slapp du grubbla över det och Dovv mår bra igen.👍 

Skönt att höra att du jobbar på för att lösa dilemmat du hamnade i. När jag känner så där brukar jag försöka ta en dag i sänder. En liten sak i taget kan man ju oftast åstadkomma. Målet där framme i framtiden kan ibland kännas ouppnåeligt. Lättare då att inte kräva att man ska klara allt på en gång.

Verkligen skönt att höra med Dovv!

Du gör helt rätt Emmy. Du vet vad som är bäst för dina grisar och jag tror inte att det är så värst många här inne som tvivlar på ditt omdömme.

Hoppas verkligen att det stabiliserar sigt för dig snart!

Men så bra att det gick bra med Dovv!

Jag får samma skuldkänslor när jag inte hinner med marsvinen som jag vill och här därför också beslutat att låta killarna flytta igen, nu när ett superbra hem har dykt upp. (Vill inte sno tråden så http://liliesandguineapigs.blogspot.se/) Det är inte lätt och jag känner mig verkligen som en dålig djurägare men honorna tar mycket mer tid och det känns verkligen inte rätt mot hanarna. Så du är inte ensam om dina känslor på ett sätt, jag har mycket färre marsvin än dig men här är mitt problem inte antalet marsvin totalt utan att den ena delen blir lite mindre prioriterad och jag ser att hanarna har blivit mer och mer inaktiva eftersom jag inte hinner få ut dem på golvet så länge jag vill. Detta kommer bli bra och min familj står bakom mitt beslut. Skönt att höra att det börjar gå åt åtmintone rätt håll för dig också Lyan :)

Det är verkligen jätteskönt med Dovv! Jag tycker inte om att ha favoriter egentligen men Dovv är speciell, det går inte att förklara. Vet inte vad jag hade gjort om jag hade förlorat henne.

#32 Nja, fanns inte mycket pengar från början så blir mest skönt att slippa skuldsätta mig. Det är dels därför jag vill ha färre djur också, att slippa oron för att jag kanske inte kan få ihop pengar när något händer. Som tur väl är så har jag möjlighet att låna om det skulle hända något men inte för flera tusen. Varje gång jag lyckas få ihop en buffert så händer det något och så är jag luspank igen.

Så försöker jag göra också, att bara försöka sluta tänka och koncentrera mig på det jag gör just då, men det är svårt. Dock väldigt bra när det funkar! Brukar pussla när det blir för jobbigt för då blir jag så uppslukad av pusslet att jag glömmer allt annat :-) (Har dessutom världens pusseltalang, kunde jag inte fått en användbar talang XD)

#33 Jag hoppas det. Är bara så orolig att det ska bli som tidigare, att jag köper nya. Jag Vet att det inte blir så denna gången men samvetet gnager ändå.

Tack.

#34 Jag känner igen det där med att en grupp får mer än de andra! Det är så mycket lättare att sätta sig i en hel flock än att hålla på med en massa småburar. Just nu hade jag helst velat ha bara två burar, en med honor och en med hanar. Vad skönt att du har hittat ett fint hem till dina fina herrar!

Vet inte om det är för att jag är trött nu men nerverna ligger verkligen på utsidan av kroppen. Är så nervös för en massa runtomkring att jag skakar och har ont i magen, inte bara saker som händer med mig men att folk som står mig väldigt nära har det riktigt jobbigt. Det är så fruktansvärt frustrerande att bara kunna se på utan att kunna hjälpa! Jag mår hellre dåligt själv än att se andra må dåligt.

#35 Styrkekramar Lyan! ❤️