Folke - näst minst i syskonskaran och absolut försiktigast. Tycker det är jättemysigt att få sitta i handen och få pussar på pannan och njuter av uppmärksamheten, men i buren är han lägst i rang. Han väljer i stället för att slåss om mat eller godis att sitta i lugn och ro i fred i en hörna och titta på. Blir det något över tar han det. Liten fis, behöver bli lite tuffare och ta för sig lite mer. ♥

Edvin - störst i skaran med en rejäl och bastant kropp. Blir nog en maffig herre som vuxen om det fortsätter så. En av de 2 högsta i rangen. Tar väl för sig av livet och ser till att aldrig bli utan något, eller missa något som sker utanför buren. Hänger efter Eskil mest hela tiden, som han även lekbråkar med en hel del. Jag tror Edvin och Eskil älskar och hatar varandra på samma gång. Typiska syskon. ;)

Eskil - med nostoffsen. Näst störst till storleken men absolut störst i rösten. Skriker och pratar och ropar vid varje tillfälle han får, och halvt hysteriskt måste övervaka varje steg som tas utanför buren. En släng koncentrationssvårigheter i kroppen skulle jag tippa på. ;) Tycker det är skönt att mysa i handen men har en smula svårt att sitta still, det är mycket som ska utforskas och man kan ju missa något om man råkar blunda en stund. ;)

Elmer - Lillebror. Minsta pojken, han är så liten och fjuttig jämfört med sina storebröder, och väldigt lik Folke i rangen. Han vill dock vara större och högre än han är, och försöker hänga efter Eskil och Edvin så gott han kan, men det brukar sluta med att han blir omkullbrottad i deras vilda lekar och att han sen drar sig mer mot lugna Folke i stället. :)

Det jag gillar med dessa ungarna, som skiljer sig väldigt mycket från alla andra ungar vi fått, är temperamentet. De har ett genomhärligt och stadigt temperament som flyter jämt genom alla syskonen. De är lätta att ta upp ur buren, och i handen/famnen darrar de aldrig någonsin nervöst. De känns helt kolugna och bara som om de var gjorda för det här med människokontakt och mys. De tycker människor är härliga varelser och de visar gärna alla sina känslor.

De kommer från 2 olika mammor, men samma pappa. Pappan är min absolut lugnaste och stabilaste hane, och jag tror att kanske är det hans gener som bidragit till detta goa temperament.

Temperamentsmässigt är ungarna allt man vill ha i ett sällskapsmarsvin. Roliga, lugna, kontaktsökande, kelglada och bara underbara.

Rasmässigt är de ju lite si och så där. E-bröderna är hälften nonself och hälften rex, och än så länge har rexöronen inte gett sig till känna. Folke är hälften sheltiepet och hälften rex, och jag tycker mig ana att hans päls är lite längre än hans nonselfbröders, och det vore ju inte konstigt om han blir semilånghår som vuxen.

Elmer och Folke var ju ubersöta! :) blir lite småkär.. :P

Jag tycker att Edvin verkar underbar. Och så söt!

De är verkligen jättefina alla fyra. Jag är så svag för nonselfagoutis.😍

Nä det är konstigt, men det verkar som att intresset för marsvin har minskat väldigt, det har varit likadant för oss. Nu har vi ju inte haft så många ungar och dom få ungar som vi haft har vi fått sålda, men det märks ändå en minskad efterfrågan motför hur det var för några år sen, då vi hade väldigt många kullar, långa kölistor och det räckte ändå inte åt alla som ville ha. T.o.m. djurmagazinet ringde för att höra om vi hade några ungar, för dom hade slut och fick inte tag på några.

Ett "problem" är väl också att det verkar ha varit ett ordentligt killår och hanar tror jag är generellt mer svårsålda än honor?