Alltså, rent krasst. Ett dött marsvin lider inte. Du har ju verkligen försökt allt (utom kastrering då) och jag tycker inte att han låter som ett lyckligt marsvin :-(

Jättesvårt :-(

svårt när man har gjort allt som är möjligt så de blir i såna fall om du vill avliva han🙂

Funkar det verkligen inte att försöka göra honom mer tam? Sen när han är tillräckligt tam så kan man testa med ett annat marsvin igen? :)

#1 Jag är av precis samma åsikt. Problemet är att det känns fruktansvärt att han ska må dåligt och sedan dö. Jag har någon stark "övertygelse" eller vad man ska säga, att man kan vara nöjd så länge man var lycklig mot slutet. Men inte ens det kan jag ge honom :(

#2 Jo, precis… men det är väldigt ledsamt.

#3 Jag tror inte det. Han har alltid varit rädd för människor trots att ingen någonsin gjort honom illa (vad jag vet). Hans skygghet har inget göra med hans ovilja mot andra hanar. Jag har provat med säkert 10 olika hanar i varierande åldrar och ingen har fungerat. Men tack för förslaget!

Har du försökt att få tag i en kastrerad hona åt honom? Vet att det inte är lika vanligt med kastrering av honor, men vad jag har förstått så har man blivit bättre på sådana ingrepp och det kanske inte är helt omöjligt att få tag i en. Det kan ju vara värt ett försök i alla fall.

Jag har en hane här hemma som jag oxå kallar problem hane. Otroligt skygg, inte funkat med någon annan hane oavsett ålder. Han skulle ha ihjäl dom. precis som du beskriver. Men när man kommer in i rummet ligger & trycker. Han har varit utlånad till bekanta några gånger som har haft olika typer av boenden. Men han har alltid kommit tillbaka. Tillslut valde jag mellan avlivning eller kastrering. Han kastrerades. Han blev bästa vän med en hona jag hade men som tyvärr dog i sjukdom. Nu bor han med 2 andra lugna honor i en bokhyllebur efter mkt om & men. Men nu älskar han livet. Det sägs att marsvin inte ändrar sitt temperament efter en kastrering. Men Kotten blev som en ny gris. Kommer aldrig bli hyper social eller kanon i psyket. Men nu piper han när jag kommer & springer inte & gömmer sig. Men, han kan bara bo i just denna bokhylle bur. Om jag försöker flytta på honom är han tillbaka i sitt gamla beteende. Kotten är nu 2½år. Min älskling & ögonsten men som gett mig gråa hår. Jag har gråtit över denna gris. Men nu ser framtiden ljus ut. Efter 2½år.

#5 Det har varit en tanke länge faktiskt, men här omkring finns inga kastrerade honor och hade jag sett någon till salu under tiden jag haft Jaguar hade jag nog slagit till :/

#6 Vilken solskenshistoria! Problemet med kastreringen är att jag är väldigt osäker på om han kommer komma igång efteråt. Först kommer han vara livrädd hos veterinären innan, och efteråt kommer han vakna upp och bli lika rädd igen. Hemma är han rädd, överallt är han rädd. Risken är så stor att han inte vill börja äta :/ Hur gick det för din hane på den fronten?

Tilläggas bör att mina marsvin bor ute, tar jag in honom för att hålla uppsikt kommer han antagligen få en hjärtattack… det var länge sen han var van vid hushållsbestyr, om han någonsin blev det.

Jag tror att detta skulle kunna fungera; större bur, hitta en burkamrat som är den extrema motsatsen - lugn, nyfiken, tuff och tam. Lämna honom i buren så mycket som möjligt, men när du tar upp honom, ha alltid godiset redo. Jag tror att det hade varit bra om han fick komma in. 

Det som hjälpt absolut bäst med min "problemhane" här hemma är att jag suttit bredvid buren och pratat och pysslat och lockat på dom.  Detta gör jag varenda dag, och nu på sistone har han till och med börjat titta ut ur huset. Vissa dagar kryper han försiktigt fram och nosar till och med! Naturligtvis krävs det mycket tid till ett sådant marsvin, men om du har möjlighet att lägga ner den energin så kommer det säkert att ljusna lite för er. Håller tummarna!

#8 Större bur än 2x2,5m kan jag inte erbjuda… Den extrema motsatsen slukar han hel. Det som fungerat förut här hemma vid några tillfällen, att sätta ihop två extremt dominanta hanar, funkar inte med honom heller, han bryter ner vem som helst. Just för att han är så orättvis, han kan komma när dom minst anar det. Vem som helst skulle bli ett nervvrak av det…

Jag har uppfattat det som att när han känner att man fokuserar på honom, så blir han (ännu mer) stressad. Han är inget matvrak heller, så det går inte riktigt att trycka på det. Jag är ju den som serverar mat och godsaker, oftare än jag tar upp och gosar, och dom andra marsvinen älskar när jag kommer. Det borde han ju också göra eftersom han vet att man låter honom vara, största delen av tiden. Men det hjälper inte.

Hoppas ingen uppfattar mig som omöjlig och "du har redan bestämt dig för att det inte går". Jaguar är 3 år, jag har vridit och vänt på det här länge. Haft dåligt samvete över hur han har det, varvat med fascination över hur marsvin kan vara, som i sin tur gett mig mer dåligt samvete. Mina marsvin är inte mina keldjur och familjemedlemmar, de är djur jag studerar och älskar att iaktta när de får leva så naturligt jag kan ge dom i stora, naturliga burar och med burkompisar.

Ville ge det en chans till att se om någon har förslag på hur jag ska göra, som jag fortfarande inte tänkt på. En aha-upplevelse och lösning på hur han som inte finns ska få leva ett drägligt liv. Att kastrera honom och sätta honom med honorna är det alternativ jag gillar bäst, men jag vet inte om jag vill utsätta honom för stressen och inte få igång honom efteråt.

Jag har så stort förtroende för dig när det gäller att läsa marsvin att jag är helt säker på att din observation är riktig. Han är inte lycklig oh det är inte ett normalt marsvinsbeteende att vara så rädd och aggressiv hela tiden. Jag är lite tveksam till om han kan kan klara av att bo i en honflock också med de personlighetsproblemen. Eftersom han ger sig på småhanar är det väl inte helt säkert att han inte skulle ge sig på honorna också.

Jag har haft två knepiga hanar jag också men din låter "knäppare". Fenrir som var hur gullig som helst med människor men extremt våldsam med andra hanar. Han verkade egentligen vara rädd för andra marsvin troligen för att han fick stryk som ung så hans rädsla slog över och han slogs på ett brutalt och regellöst sätt. Han gjorde lite som din hane att smög efter burkompisen och gick till attack helt utan orsak och ibland bakifrån när kompisen sov. :-/ Han var inte snäll mot småpojkar heller och flög även på en hona en gång som han råkade möta på golvet, fast då tror jag att han trodde att det var en hane. Svårt att veta hur det skulle ha slutat för honom för han dog tyvärr rätt ung.

Den andra knäppisen är Victor som oprovocertat flög på äldre hanar han bodde med och var aggressiv mot mig också. Hans problem var uppenbart fysiska, han var blind på ena ögat och blev skrämd när någon dök upp från fel håll då överreagerade han lite kan man säga. ;-) Mig hade han svårt med för att jag pysslat så mycket med hans trassliga trasiga öga att han inte inte gillade mig. Vi var lite osams Victor och jag. Hans historia blev tillslut en solskenshistoria. Jag provade att sätta honom med en liten bebispojke och det gick hur bra som helst. De två flyttade tillsammans och har det nu jättebra med varandra och sin nya matte. Ögat trsslar inte mer så nya matte har inte behövt bråka med det och Victor har lärt sig leva med sin enögdhet och litar på sin burkompis Crucio.

I många fall kan man nog ändra förhållndena runt marsvinet så allt fungerar igen men inte alltid tror jag. Det kan nog finnas hopplösa fall. Kanske kan det vara något fysiskt som ligger bakom din hanes rädsla?

#7 han klarade faktiskt vet besöket & efteråt jätte bra. Mkt bättre än vad jag trodde. djuren kan förvåna. Jag tycker du ska chansa att kastrera. Då har man iaf gjort precis allt man kunnat. han läkte även jätte fint utan komplikationer.

#10 Tack för fina ord, det värmer! 

Tragiskt med hanar som inte vill ha vänner. Frågan är om de inser att de biter sig själv i svansen? Om de haft någon. Jag tror att alla, absolut alla, marsvin mår bäst med en burkompis, men att dom inte förstår det själva helt enkelt… Hursomhelst, tråkigt med dina två hanar godisgrisen! Framför allt hanen som var precis som Jaguar är, letar upp sin sovande/ätandes/kliandes/whatever burkompis för att bråka och slåss. Jag har funderat på om det kan vara något fysiskt fel på min hane, men jag har känt igenom honom ordentligt och han har aldrig reagerat mer på något sätt - varit lika spänd och rädd från första stund. Om man bortser från hans temperament så är han väldigt trevlig i kroppen faktiskt. Muskulös och mycket maskulin. 

De senaste dagarna har jag pendlat mellan att kastrera och avlivning. Jag är liksom du orolig över vad han ska göra mot honorna. Tror iofs att mina vuxna tanter kan ta ner honom på jorden ordentligt, de tar ingen skit. Men däremot ungarna? Jag vet inte om jag vågar chansa. Överhuvudtaget kommer han antagligen sprida en dålig stämning och jag vill inte att mina ungar ska ta efter hans fegisfasoner.

#11 Visst kan dom förvåna, men Jaguar är så extrem att jag har svårt att tro att han skulle ta ett vet-besök och eftervård med en klackspark 😕

Det lutar åt avlivning för han som inte finns. Just nu när jag skriver det kan jag inte förstå att jag inte gjort det tidigare. Det finns gränser för hur långt man ska gå för att ge sitt djur ett drägligt liv, när förutsättningarna är så dåliga. Tack ändå för den hjälp som dimpt ner i tråden!

synd om dej när du har försökt allt 😕

Vi har inte haft en problemhane men en hona som jag slitit av mitt hår för. Vi testade flera olika burkompisar men ingen passade i längden och dom bråkade och kivades hela tiden, jag var utom mig av både frustration och ångest för att stackars Zooie fick sitta ensam, hon var precis som TS beskriver skygg och vågade knappt gå ut ifrån en utav sina hus och vågade knappt äta eller dricka när jag eller sambon gick förbi och jag var nära på att ge upp, men!! Så såg jag på blocket en ung hane som var till salu och tankarna gick direkt till kastrering, även fast vägen dit var lång och kämpig med komplikationer så blev Samson kastrerad. Och jag var så nervös under ihopsättningen och dom kommande veckorna hur allt skulle gå . . . Nu två år senare är dom oskiljbara och Zooie har blivit mycket modigare och kommeroch äter ur handen och stortrivs med Samson :-) Chansen att det går är 50/50 men bara du kan säga vad som är bäst för honom men då vet du åtminstonde våran solskenshistoria om "Zooie och Samson - Så levde dom lyckliga i alla sina dagar"